Ranchen (Allt medan en hel värld rusar förbi)

På nittiotalet bodde jag i ett litet rött hus vid en sjö. Jag kallade den Ranchen och just här skulle jag få uppleva min absolut mest produktiva period i mitt skrivande. Här skrevs hundratals låtar, flera egenkomponerade diktsamlingar gjordes och jag skrev ett par böcker som  aldrig skulle publiceras.
 
Jag levde ett liv som innebar mycket av allt, men mestadels sånt man inte skulle kalla positivt i sitt liv. Det var ofta fest och Ranchen fylldes med folk och liv. Ändå kände jag mig ofta ensam. 
Jag levde ett destruktivt liv, men hade en dröm att en dag bryta mig loss, ta mig vidare, göra just allt det där som jag så innerligt önskade få ut av livet.

Jag gick ofta ner till sjön som bara låg några meter nedanför huset. Stod där och tittade ut över vattnet, drömde, bad och önskade.  Jag promenerade i skogen och jag stod mitt ute på fältet, alltid med en förhoppning att en dag ta mig vidare.
Dock, var det så mycket som band mig till den där platsen. Det fanns tusen anledningar till att stanna kvar. Mina egna demoner var mina värsta fiender. Det var inte svart eller vitt, utan snarare en grå nyans som jag ofta målade i regnbågens färger, men som dagen efter återigen tappat sin färg.

Igår kväll åkte jag tillbaka till Ranchen. Jag var nere vid vattnet, jag besökte mina revir...

Jag håller på och gör bokslut. Jag låter mitt liv spelas upp för mig ännu en gång. Livets händelser och skeenden så som jag minns det. Allt medan en hel värld rusar förbi.