Dalsland

Ett Sverige i minatyr.
Det är så som det alltid presenterats sedan Prins Eugen sa den där smått legendariska meningen.
Och även om jag självklart kan skriva under på det, är det inte utan att man misstänker att det fanns någon form av mindervärdeskomplex i botten när folket i Dalsland tog till sig det och gjorde det till sitt.
Idag åker jag genom hela härligheten med glittrande vatten, branta berg  susande skogar, bördiga slätter, pulsådern Dalslands kanal och Kroppefjäll  som reser sig mellan Dalboslätten och Bohuslän. Det är verkligen bedårande vackert, men jag fylls också av mycket vemod. Få landskap är så underutvecklat och dåligt underhållet som just Dalsland. I norra Dalsland har alltid skogen varit den viktigaste näringen. I södra delen Jordbruket. Idag kan inget av det förmå Dalsland att blomstra. Vägarna är dåliga, flera hus längs vägen tycks vara tomma och dåligt underhållna och många människor som är bosatta i Dalsland pendlar till större orter utanför landskapet för att arbeta.

Min resa idag går genom Dalsland. Just den del av världen som jag kanske älskar mest. I Bengtsfors äter jag glass och tänker på den tiden då det just här var en viktig knutpunkt mellan trafiken på kanalen och trafiken på järnvägen. Det var en plats i händelsernas centrum. Idag är järnvägen nedlagd och trafiken på kanalen finns mest för turister. Vem bryr sig om dalsland förutom dalslänningarna själva?