Remembering

Inatt grät jag. Lät tårarna falla ner för mina kinder och vidare ner. En befriande gråt, så självklar och naturlig. Flera års tårtorka var över. Kanske var det något som jag samlat på mig och nu behövde det komma ut, kanske berodde det på tidens nerv. 

Jag hade haft en Glen Cambell - kväll. Återigen sett på dokumenären "Iĺl be me", sett massor av youtubeklipp från tiden då han var den mest anlitade studiomusikern i Memphis fram till hans sista turné och låten "I'm Not Gonna Miss You".  Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom.
Glens dotter Ashley beskriver i låten remembering hur hon och hennes pappa fortfarande kan kommunicera med varandra den dan då han inte kommer känna igen henne.
Ashley med en gitarr framför massor av musiker/artister/Glen-kännare.
Där någonstans i början när hon berättar kort om sången, brister det för mig, tårarna forsar och det fortsätter genom varje textrad sedan, varje strof.

"First guitar and I just wasn't getting it right
You showed me how to play it, said it doesn't happen overnight
In a couple years I come home and show you how I play "Blackbird"
Though I miss a couple notes you still say it was the best you ever heard"

Just här och nu är den där versen något av det vackraste som framförts.