In between

Jag trivs bäst tillsammans med en gitarr. Ett säkert sällskap under en lång semester. En slags evig förälskelse som alltid finns tillgänglig och troget väntar.

Det är en blåsdag och det epitetet blir viktigt i en tid då man tappat greppet om veckodagarna.

Jag läser gamla inlägg från ifjol. Det finns ett intresse av vad man egentligen gjorde denna dag för ett år sedan, eller...för 4 år sedan. Eller 11 år sedan! Den här bloggen har blivit så gammal nu så att jag också kan använda den som en reglrätt dagbok.

Förra årets inlägg den 10 juli tar mig bort i tankarna. Dessutom kollar jag in min visningsstatistik för bloggen för just den perioden. Jag har lagt ut en hel vecka. Eller rättare sagt fyra dagar. Jag kan konstatera att min blogg fortfarande intresserar er läsare på ett eller annat sätt.
Känns fantastiskt och ibland minst sagt overkligt att så många faktiskt läser det man skriver och följer mitt liv och leverne.

För ett år sedan skrev jag att "Semestertid är en försvinnande tid" och att jag där någongång i augusti kommer vakna upp och inte fatta någonting. Precis så där är det ju. 
När hösten kom kände jag mig aldrig redo, men så här i efterhand kan jag se att jag ändå var det. Att det blev en fin höst och att positiva saker hände och att faktiskt den ledighet som hade förflutit faktiskt medfört gott.

Just nu är jag mitt uppe i det. Jag är i semester. Jag kan göra precis vad jag vill. Så jag greppar gitarren igen. Slår an de där ackorden som låter så fint ihop. Jag låter sporadiska toner blanda sig med varandra och jag låter allt komma ut precis som det vill.