Peaceful easy feeling

Kvällen är ljum och magisk. Om det inte hade varit för den motorburna ungdomen nere i city skulle jag kunna bli kvar här ute i natt.
Har spelat Peaceful easy feeling och Peacemaker. The Eagles och Fleetwood Mac. Jag och sexsträngarn.
Bara de låtarna. Liksom på repeat, som om jag själv var inställd på automatik. Antagligen för att just de kunde generera någon form av tillfredställelse inom mig i kväll.
Grillade sedan. Flintastek. Jag är fortfarande ensam hemma.
Ungdomarna väsnas och håller på. På teven fotboll för den intresserade. Jag hamnar i limbo i mitt egna hem och då menar jag inte helvetets översta krets, utan mer ingemansland.
Det är viktigt att förmedla rätt budskap. Jag är inte redo att bryta samman ännu.

Mina tabletter har börjat verka. Mitt knä börjar så smått att fungera. Ingen smärta längre när jag går på det. Ingen värk på natten. Jag kan inte böja på det ordentligt, men jag har börjat drömma om en storstilad återkomst. En comeback värd namnet. Att faktiskt stå på judomattan igen i augusti...starkare och snabbare än någonsin!

Det är fortfarande liv nere i centrum. 
Och så finns det de som har mage att klaga på kyrklockorna!
Jag går ner och pratar med ungdomarna. De är trevliga och jag är irriterad. De säger att de förstår mig och lovar att ge sig av, som de också gör. Jag önskar en fin kväll.

Man kommer långt med att kommunicera. Att prata med varandra. Att berätta hur man känner, istället för att det första man gör hänga ut på sociala medier.
Jag har själv varit ung och velat ha roligt. Även om det är svårt att tro det.
Något jag alltid försöker påminna mig själv när jag klankar ner på hur ungdomar idag kan uppföra sig.

Jag sätter mig ute igen. Nu är allt lugnt. Jag hör en syrsa sjunga. Högsommarstämning.
Eller föresten är det antagligen ingen syrsa. En gång fick jag lära mig att det oftast är gräshoppor och vårtbitare man hör. Vår svenska syrsa skall föredra att hålla till inomhus och på soptippar. 

Kvällen är ljum och magisk och jag kommer till ro.