Telefonkiosken

Solen skiner åter i paradiset och vinden har bestämt att göra den sällskap.
Jag tar farväl av min son under tidig morgon som via buss tillsammans med polare tar sig till Göteborg, för att där ta tåget till Stockholm. Själv blir jag ensam kvar då även A bestämt sig för att lämna hemmet.

Jag tänker på vad min mor berättade för min son, att jag minsann tåg tåget upp till Stockholm själv vid 12 års ålder. Destinationen var antingen till min mormor eller farbror. Alltid var det förenat med ett äventyr i världsklass. Vi pratar 1980 och jag gav mig iväg själv i en värld som var gigantisk!
Några år senare hade jag gått ur nian och var lika gammal som min son är nu. Vid det här laget var jag en van äventyrare av Stockholm. Jag hade träffat en svensk stockholmstjej på vår skolresa i London den våren och så fort som skolan var slut var jag fast besluten att åka upp till henne. Vi skrev brev till varandra. Iallafall skrev jag mängder av brev till henne under den våren och sommaren och en dag var det tillslut dags för oss att träffas. Hon bodde i Handen. Jag hade aldrig varit i Haninge tidigare, men jag var van med att läsa tunnelbanetrafikens linjekarta.
Jag hittade fram, fann porten, tog trapporna upp och ringde på.

Den där återträffen blev nog kanske aldrig som vi tänkt det och tyvärr har jag nog aldrig fått möjlighet att fundera riktigt på varför heller. för det var det som hände sedan som jag alltid kommer minnas.
När jag senare lämnade lägenheten lyckades jag av någon anledning välja helt fel håll till tunnelbanestationen och efter 30 minuters irrande mig längre och längre bort från centrum, förstod jag att jag antagligen aldrig skulle hitta tillbaka igen. Det var dessutom senare på kvällen, det började mörkna och jag började faktiskt tappa hoppet om jag skulle komma tillbaka till Solberga, tillbaka till min mormor den här kvällen.
Men så...stod det helt plötsligt en telefonkiosk där, precis som att det vore en hägring, ett vidoptiskt fenomen.  Ljusstrålar som genom brytning och reflexion skapat en illusion, en falsk förhoppning.
Men det var på riktigt! 
Man hade alltid mynt i fickan på den tiden och jag slog numret till min fabror som jag kunde utantill. Jag visste att jag alltid kunde ringa honom hur galet det än var. Det där memorerade numret var lite av min livsförsäkring och något som jag kunnat under flera år.

"Jag har tappat bort mig" sa jag
"Var är du" frågade han
"Vet inte" svarade jag
"Vilken är den senaste plats du minns att du var på" frågade han.
"Handen" svarade jag


Efter ytterligare några frågor bad han mig att stanna kvar vid precis den där platsen där jag stod, så skulle han komma och hämta mig.
Min farbror jobbade med fastigheter under den här tiden och kanske var det så att de hade fastigheter just runt där jag befann mig? Jag vet inte, har aldrig frågat honom hur han kunde hitta mig så fort. För tog inte lång stund innan han från innestan med bil letat sig ut och hittat mig.

Jag tänker på det där ibland. Hur det har ändrat sig i samhället. Hur bara mobiltelefonen har revolutionerat möjligheten till att bli mer trygg. En gång i tiden så uppfyllde telefonautomaten just den funktionen, men på ett annat sätt. Man tänkte aldrig på det då. Tanken fanns inte att "alla människor skulle behöva gå runt med en egen telefonkiosk för att känna sig extra trygg".

Min son ger sig iväg anno 2018. Till sin farbror. Med en mobiltelefon av senaste modell på fickan. När jag tänker på det där inser jag hur tiden runnit iväg..förbi mig. 
Hur åren bara går.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln