Ten Seconds In The Saddle

Solen skiner och jag kan inte låta bli att tänka på hur jag nyligen stod på berget och blickade ut över havet, det oändliga havet under en klarblå himmel. Skulle ljuga om jag sa att jag INTE skulle vilja vara där nu.

Nu brinner det lite varstans. 
Denna morgon när jag går upp luktar det rök. Jag går ut och runt huset för att försäkra mig om att det inte kommer från mitt hem. Jag har under morgonen läst om bränderna som härjar eller har härjat i min del av landskapet. Tragedier för dem som drabbas.

Och livet går upp och det går ner och för en del kan det kännas som att man alltid är nere och liksom aldrig kommer upp. Dock är det sällan tvärtom. Att man alltid känner att man är "uppe".
Själv har jag haft några mindre bra dagar (ni vet som det är ibland). Detta trots att jag haft förevändningen att de skall bli de bästa av dagar. Då känns det extra bra att jag alltid haft både viljan och förmågan att "leva fullt ut" Att företa mig allt det som jag vill göra. Nå dit som jag vill. Att om jag skall dö i morgon så skall jag känna att jag tog alla chanser som jag fick.
Jag har alltid vetat att mitt liv är så kort och att jag måste ta vara på det på för mig bästa sätt. Begränsningar har aldrig varit något för mig. Det finns en mening, som ett talessätt som följt med mig genom livet, som jag ofta tänker på i både goda och mindre goda stunder. Ibland som ett "pepp", ibland som ett kvitto på att jag levt rätt, men också som ett försvar när jag känner osäkerhet.

I'll gladly take ten seconds in the saddle
For a lifetime of watching from the stands