Aldrig sluta drömma

Det är en bra tid för bloggare.
Min blogg har aldrig varit hetare än nu. Troligen har jag  aldrig haft så många läsare och just det där kan vara svårt att ta in, men ännu svårare att prata om.  Det blir så förmätet, så osvenskt och skrytsamt.

Och semestertid rullar vidare och tempot har nu skruvats upp igen. Det är fulltecknade dagar, men jag styr det själv och på kvällarna kan jag hålla på med både skrivprojekt och låtprojekt. Upp i allt så ligger min son på om att få spela in några "Tommylåtar" och vi provar oss under dagen fram till att hitta "det där" gitarrsoundet och hur "de där" trummorna skall låta.
Det där är sånt som bara är roligt. Jag har bestämt mig för att spela in en låt som jag skrev 1992 och som heter "sången om en liten man".En låt som faktiskt är ännu mer aktuell idag, än vad jag tyckte att den var då.

Just nu lyssnar jag på Dan Hylander. Denna sommar har det just blivit mycket Dan Hylander och så Sjömila då förstås! En gång i tiden, under många år var jag fast i den svenska musikunderhållningen. Jag konsumerade allt som jag då tyckte var enastående. Ulf Lundell, Peter Lemarc, Toni Holgersson, Eldkvarn, Björn Holm...för att nämna några.
Och jag har sett så månnga konserter med Lundell så att jag misstänker att jag kan tävla med den mest inbitna fanset och jag lyssnade på Winnerbäck på den tiden han var en mycket ung och totalt okänd  pojkspoling och fick agera förband åt Johan Johansson, Lars Demian och Stefan Sundström. Jag var på de där konserterna.

Rent musikmässigt har jag sedan slutet av åttiotalet när jag började att skriva på svenska ansett mig inspirererats framförallt av Mauro Scocco, även om Lemarc och Toni Holgersson också varit viktiga influenser.  Idag när jag läser  gamla texter som jag skrivit och spelar dess melodier, inser jag jag det som jag kanske inte gjorde då; hur påtaglig Dan Hylander måste varit hos mig under dessa år.
Visst drömde jag om att skriva en lika genial låt som Farväl till Katalonien och visst kämpade jag med att göra "min egna" från en till en annan, men jag kände aldrig till vad just det där egentligen betydde för mitt egna skrivande.

Idag fick jag möjlighet att lyssna på Dan Hylanders nya singel "aldrig sluta drömma" och den gav mersmak och samtidigt andas den så mycket positivism så att jag nästan blir vimmelkantig. Feel good när det är som bäst. Dan har verkligen alltid varit så jordnära och direkt på och det finns en sådan närvaro och ärlighet i allt han gör som nästan ibland kan kännas skrämmande.
T ex raderna; 

"Vi lekte med vår frihet under samma heta sol
Men dina djävlar fanns på riktigt
Mina var delirium
På den allra sista kvällen satt jag tyst och söp mig full
Och samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus
På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn
För att känna all din kärlek ligga nära mig igen
Om än tiden har förändrat mig sopat mina spår
Finns det skrymslen där jag alltid är den samme, nu som då"
Farväl till katalonien

Det är våldsamt, romantiskt och skitigt. En nakenhet som ibland kan genera mig. Rader som fortfarande får mig tårögd.
Under mitten av nittiotalet fick jag möjlighet att några dagar åka med honom och hans band. Han popularitet hade för länge sedan dött ut efter storhetstiden med låtar som Svart kaffe och andra av de där hitsen från plattan "…om änglar o sjakaler". Nu var det småställen som gällde och jag imponerades över glädjen att få spela även om publiken inte var så stor och jag tog till mig flera av de där klokheterna jag fick höra under dessa dagar.
Och jag skrev aldrig någon egen "Farväl till Katalonien", eller en version av någon annan av de där låtarna som jag beundrade, men jag inser idag att jag fick med mig mycket annat, ännu bättre saker som hjälpte mig att få mitt egna personliga utrycksätt.
I kväll lyssnar jag på "Aldrig slutar drömma" och jag känner mig ganska tillfreds med allt.