Som det en gång var

En gång i tiden var det jag, min bror Ronny och mamma under dagarna. Pappa jobbade, mamma jobbade med att sköta om hemmet och vi pojkar tog varje möjlighet som fanns till att vara ute och leka tillsammans med våra låtsaskompisar Lally, Ballty, Kaggi, Fraggi och Mexikanare. Ja, så hette de och tillsammans fanns det inget äventyr som inte vi 7 kastade oss in i. Vi hade skogen runt hörnet och sjön bredvid. Allt där ute var vår lekplats. Vår värld att upptäcka och lägga under oss.  Det var dåligt med grannar och ville vi leka med några andra barn så fanns de några kilometer därifrån. Det innebar att det oftast var min bror  Ronny och jag ...och så våra fem låtsasvänner då förstås.
Vad mamma höll på med under dagarna hade jag och brorsan vid den här tiden dålig koll på, men med jämna mellanrum ropade hon på oss och då visste vi att det vankades mat.
Klockan halv fem kom pappa hem efter en dag på varvet och det innebar att man skulle kunna få möjlighet att höra någon ny spännande historia om vad som hände på de där stora fartygsskråven som pappa byggde till båtar. Detta runt vårt gröna köksbord som med tiden skulle målas om och bära brun färg. 

Det skulle gå några år innan min andra bror Sigge kom till världen, men då hade pappa sedan ett par år tillbaka byggt klart huset inne i det lilla samhället Ellenö, några  kilometer från där jag jag tillbringat mina första 9 år. I det här huset har min mamma och pappa nu bott i drygt 40 år. Förra veckan var Brorsan med familj och hälsade på och bodde några dagar hemma hos mamma och pappa. Då passade vi på att ta den här bilden. Vi tre i köket.
Som förr, lite äldre, utan låtsaskompisar, men tillsammans.