Imorgon känns nog allt mycket bättre

Vissa dagar blir helt enkelt inte som man vill att de skall bli. Man måste vara medveten om det, trots hur positivt inställd man än är som person och till livet.
För jag älskar alla dagarna i veckan. Jag älskar att vara levande, att få vara med och är så glad för att jag får uppleva en måndag, eller tisdag, eller vilken dag som helst i veckan. Jag älskar alla dagar och jag är på det klara med att det en dag bara tar slut. 

Idag har jag dock varit på dåligt humör. Det har inte gått ut över mitt arbete, inte över mina elever. Där har jag i högsta grad varit levande och lektionerna har liksom blivit det roliga ljusa i det tillfälliga mörka.
Jag har varit på dåligt humör för att jag har en kass armbåge som gör ont, värker och gör mig svag och mitt knä som också varit dåligt sedan slutet av maj ( precis som min armbåge) är förvisso mycket bättre, men långt i från bra. Det stör mig, oroar och gör mig lättretlig.

Jag hittar den här bilden på mig och min bror Ronny. Året är 2010 och platsen Den Gyldene Freden. Så många gånger vi har suttit där jag och han. Två män i manchesterkavajer som diskuterar livet och tidens skeenden. Jag tänker på alla de där samtalen som vi två haft genom åren, från att vi var barn och bara hade varandra, till tonåren och vuxenlivet. Bilden väcker minnen ...och tankar. Jag saknar just honom i denna stund, att få sitta och samtala och glömma det trista . 

Och det handlar om just det - att man får ha sämre dagar. Det blir inte alltid som man vill och tänkt sig, även om man tänkt så rätt, planerat och gått in i den nya dagen med positivism och glädje.
Den här dagen har inte varit något vidare, men har faktiskt haft positiva inslag om jag "tar bort" den där känslan jag burit på.
I morgon känns nog allt så mycket bättre.