Efteråt

Inatt satt jag uppe och väntade på att stormen skulle bedarra, eller alternativt dra förbi, men när det började dagas höll det fortfarande på.
Men det finns något rogivande över det där att faktiskt vänta på någonting. Att vara på sin vakt, att uppmärksamma och närvara. Samtidigt ger det möjlighet till att faktiskt sortera sina tankar, fundera på och klura ut tidens skeenden och gång.

Jag somnade nöjd denna tidiga morgon och sov de där få timmarna innan det var dags att gå upp och ge sig iväg för förmiddagens aktiviteter. 
Nu är det paus, eller kanske snarare tid för att göra en mängd massa saker. Jag håller mig sysselsatt och inväntar kvällen och dess händelser.

Vi människor har sällan möjlighet / eller bjuds på tillfället att gå i takt med varandra. Just nu tycks det mesta gå min väg, medan saker och livets gång är tuffare för andra i min omgivning. Då  måste man vara extra ödmjuk. Det är i sådana stunder som man måste vara tillgänglig, vara god, en bra vän och medmänniska.
Det är ju så självklart egentligen och framförallt ser det så självklart ut när man läser det så här, men det är faktiskt inte det. I grunden måste man göra upp med sig själv om vad som egentligen är viktigast för en själv i livet.  Därefter påminna sig om det ofta. Ibland glömmer jag, men jag påmminner mig ofta.

Nu kväll och jag är på väg. Jag kommer aldrig vara den som betraktar livet från läktaren.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln