Inte en mjukis

solsken och torr väg. Jag njuter medan tid är.
Jag fick en del av den där brittsommaren trots allt. 
Mitt knä gav dock tillslut fullkomligt upp. Knappt stödbart längre och när man förstår att det kommer ha en avgörande inverkan på om jag skall kunna leva ett värdigt liv framöver är det dags att agera. Som en kniv rätt igenom vid varje steg. Värken som håller mig uppe på nätterna.
Sagt och gjort, jag ringde vårdcentralen. Jag var färdig med det här nu. Har ju gått så här sedan i maj och det blir bara värre. Inga mer tabletter, ingen mer rehab innan jag fått träffa en läkare. 

De är duktiga "Gatekeepers" de där som svarar i telefon på en vårdcentral. Hon var trevlig, jag var trevlig, hon var proffesionell och jag var tydlig. Hon föreslog sjukgymnastik. jag svarade med tystnad. Hon sa; "du verkar inte så nöjd med det svaret". Jag var snäll, men tydlig och rak.
Jag fick inte träffa någon läkare. Det fanns inga tider. Svårt att argumentera mot det utan att bli arg.
Fortsättning följer. Nu slickar jag mina sår och planerar min återkomst. Starkare och friskare än någonsin!

Jag blev kallad mjukis idag. Det måste skett ett missförstånd. Det pratades om en förändring och till en början tyckte jag att det lät trevligt. Utveckling är ju något bra, även för en konservativ själ som jag. Sedan började jag fundera på det där och det kändes mindre trevligt. Kändes korrekt, vanligt och tråkigt. Snäll är bra, mjukis låter som en undergång.
Spelar det någon roll? Definitivt.
I mina nästa 50 år kommer jag vara allt annat en just en mjukis!