Inte ens blondinen var äkta

Det har varit en knepig dag. Visa dagar kan vara "toppen", andra "vanliga" eller "kassa", men ibland kan de också vara "knepiga..."
Alltså inte bra, men så där att man inte riktigt vet om det är dåligt heller, eller vilka konsekvenser det kommer få. Det känns knepigt helt enkelt.

Och

i dag hittade jag en anteckning från 24 oktober 2009. Alttså för exakt nio år sedan. Jag hade skrivit ner; 

"inte ens blondinen var äkta. Hon som drack tequila ur skon!"

En strof från en Peter Lemarc låt. Varför jag skrivit ner de där två raderna minns jag inte. Jag hade t om glömt bort den där låten, men just då, när jag skrivit ner dem måste de betytt något. För det är så som jag fungerar. Så jag fungerade för nio år sedan.

Sånt där kan verka så banalt och helt ointressant för vissa, eller kanske för de allra flersta, men jag vill veta, dra mig till minnes, få tillbaka den där känslan.

Det är förvrigt en fantastisk låt med en otroligt bra text. Långt i från en av hans många populära låtar, men en sång som känns mer aktuell i dag än någonsin. 

"Med hånet som språk
och hänsynslösheten som religion
Inte ens blondinen var äkta
Hon som drack tequila ur skon"

Hela den där låten är så full av sanningar och en verklighet som skrämmer ....men som samtidigt gör mig upphetsad.
Ibland kan det där göra mig rädd, rädd för att mitt sökande och hunger efter det nedskrivna vackra ordet , tillslut skall ge mig kickar jag ej längre klarar av att bemästra.

Jag hade flera små samtal idag. Korta, men alla så direkt avgörande. Nu känns allt bara så knepigt. Som om att inte veta vilken fot man skall gå först med. Sedan hittade jag de där nedskrivna orden från den där Lemarc-låten och nu känns det som att allt hör ihop, men att jag inte vet hur.

"inte ens blondinen var äkta. Hon som drack tequila ur skon!"

Jag läser den där strofen en gång till, tänker på min dag, reflekterar över dessa samtal och lyssnar sedan på den där fantastiska sången för första gången på nio långa år.