Vänskap och förtröstan

Vi tränade ihop idag. Vi var äldst på mattan. En gång för länge sedan var vi klubbens unga framtid. I omkädningsrummet sedan påminde jag om 1987. Vi båda började träna -81, men det var först -87 som vi började umgås. Jag hade flyttat till närmsta stad. Lämnat Färgelanda , men inte klubben. Han bodde i den där staden sedan några år. Då jag ännu inte fått körkort fick jag åka med honom. Vad jag minns så spelades det alltid samma musik i bilen. Springsteens Nebraska. Vi sjöng tillsammans till Atlantic City och kunde varje ord i favoriten Highway patrolman. Om Johnny i Johnny 99 kunde man prata om i timmar...Något som vi också konstaterade där i omklädningsrummet i kväll.
I över 30 år har vi nu kamperat ihop. Med åren har det bara blivit ännu mer judo, även om om intensiteten och tempot på träningarna med åren sjunkit. Vi lever och dör med den där klubben och vi gör det tillsammans.

Det är 14 dagar kvar. Två veckor tills att jag är framme. Ödesmättat så att det förslår. I dag har varit en bra dag, även om man inte alltid är kompatibel med allt som händer i vardagen. Dock träffade jag personer som jag inte sett på ett tag och som jag insåg att jag både saknat och uppskattade att igen få träffa. Kvällens träningspass var dessutom skönt och behövligt och det gav en känsla om hopp.
Det är inte långt kvar nu, men det kanske inte är så tokigt ändå?