To the bitter end

Nu har jag räknat ner i en månads tid. Nu firar jag i dagarna två. 
Att åldras är vackert, men också smärtsamt. Att jag skulle bli 50 år var något som kändes omöjligt fram tills att jag fyllde trettio. Sedan tänkte jag; ”kanske ändå”. Sedan gick allt så fort. En dag stod jag plötsligt här - gråhårig, trött och kantstött, medan min omgivning fortfarande var trettio-någonting...
Nu är jag glad och tacksam över att jag fått bli så här gammal. Att jag fått varit med. Nu vill jag bara har mer!

Jag tror på att fira sin födelsedag. Genom att göra det hedrar man livet. Att fylla år är så mycket mer än en siffra.

Kvällen i går firades på Fridays. Vi har en historia till den där restaurangkedjan. Många av våra bemärkelsedagar har firats just där, men på olika restauranger runt om i världen. Igår var vi där vid fem. Drack prosecco och öl och åt ribs. 
Precis så där som är jag. När klockan blivit över 6 betydde det en ny dag i Sverige. Tiden var slagen. Jag fick jag höra en ljudinspelning där min son och hans polare Karl skrivit och spelat in en låt till mig. Där brast det för mig...
Det finaste man kan ge till mig - en sång. Därefter ett album med bilder och hälsningar från familj och vänner. Minnen och konstateranden. Där gick det inte att hålla tårarna borta.

Nu är jag här. Har till och med korsat den där tunna linjen.
The bitter end eller början till något nytt?

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln