Strawberry fields forever



 
Det här kommer bli årets hitills mest lästa inlägg.
Det är effekten av att jag inte skrivit på ett tag. Så är det alltid. När man inte skriver något inlägg kan man vara säker på att antal besök på bloggen inte minskar. Iallafall inte till en början. Ibland kan det t om öka. Resultatet av människans nyfikenhet.

Jag gör just inte så mycket just nu mer än att jobba och skriva på min bok. Det där skrivandet måste fortgå oavsett inspiration och läge. Det är ju mitt "mission". Som ett sista uppdrag.
New York är en av platserna där boken utspelar sig. Det är där som själva "nerven" finns. I dessa dagar har jag tittat på många kort jag tagit därifrån genom åren. Jag har tittat på filmklipp. De mesta filmklippen tog jag i höstas. När jag rekognoserade inför mitt skrivande. En värdefull skatt att ösa ur nu när jag skall sätta ihop allt.

På min födelsedag spenderade jag timmar i Central Park. Det var så precis som jag ville ha min 50-årsdag. På bilden ovan ; vi gick omkring i Strawberry Fields och jag fick en bild på mig själv vid minnesmärket av John Lennon och hans gärning. Vi strövade runt i området som är en tyst zon i parken, vi tittade, tog in, reflekterade och i just den stunden kände jag mig inte bara som världens lyckligaste man, utan också stark och harmonisk. En fantastisk känsla som man gärna skulle vilja konservera och plocka fram när helst det behövs. 

"Let me take you down
'Cause I'm going to Strawberry Fields
Nothing is real
And nothing to get hung about
Strawberry Fields forever"

(Beatles)

Etiketter: michelletimman

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln