Senast jag såg änglarna

Till sist så somnar man. Så är det kanske. Och idag efter lunchen gick jag och la mig på sängen. Jag kände mig helt färdig, som jag så oftast känner mig nu för tiden, men jag hade ingen förväntan om att kunna somna. Sedan hände det otänkbara...Jag slocknade och var borta i drömmarnas rike i någon timma.  När jag sedan vaknade var det som att jag fortfarande sov. Om jag velat där och då tror jag faktiskt att jag skulle kunna somna om och sovit till i morgon.

Det har slutat att regna och där någonstans vid tiotiden kom jag ut lagom till att solen skulle komma fram. Promenaden blev skön och befriande.
Två ljusglimtar under en och samma dag.

Samtidigt måste jag säga att min helg varit fin och öm. Något som man inte förväntar sig i tider av förstörelse.
Jag är en annan nu, Jag är bara jag.

Och utan att ha hört den på flera år, så for den där Lemarc-låten genom mitt huvud idag, medan jag satt där och gick igenom mina alternativ.  Den där låten där varje mening är något viktigt tänkvärt, men just raden ;

"Och han lät så blaserad när han sa att han visste,
Att inte en enda människa bryr sig
Vi svor att aldrig bli cyniker
Men regnet kom jag tog en tågbiljett,
För dom sista pengarna"


bara är så träffsäker och mördande när den slår ner helt rätt.
"Att inte en enda människa bryr sig"
När man är ensam är man verkligen ensam.

Och jag kan stå på Tommys udde och skrika och jag kan förneka allt det vackra, men jag kommer aldrig, aldrig mer påstå att jag äger varje stund.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln