The road

En intensiv dag går över i en intensiv kväll, men nu är jag packad och klar för en road trip . Jag lutar mig tillbaka, blundar och koncentrerar mig på ...ingenting. Det är skönt att komma i väg. Jag älskar att köra bil mil efter mil. Att köra bil och lyssna på musik som man gillar.

Det fanns en tid då jag bara lyssnade på "de fyra".
Jackson Browne förstås, John Mellenkamp var en självklarhet, John Hiatt klarade jag mig inte utan och ingen skrev smartare texter än Elvis Costello.
Jag levde och dog med dessa musikaliska förebilder. 
Det fanns drömmar som omgav mig om att en dag kunna skriva en egen "Your bright baby blues". Jackson Browne var mästaren. 
Någon gång skulle jag ha en egen "Cherry bomb". Det bara var så.

Och sommaren 1990 sa jag upp mig från mitt jobb på Pressbyrån, jag var 22 år och tänkte erövra världen.
Jag stod ensam  i ankomsthallen på JFK och väntade på att den där turvågen som skulle komma hela vägen från Hudson river, skulle ta mig med bort och in i det evigt sköna.

Jag mötte sommaren i Connecticut det året och kanske borde jag stannat kvar i Greenwich året ut, eller  iallafall till vintern kom. Kanske borde jag stannat  i New England...för gott.
men rastlösheten och den där längtan ut på vägen kom fort och våldsamt och där tog kärleken stryk för att jag skulle möta mina musikaliska preferenser i sin rätta miljö.

Jag åkte Greyhoundbuss genom det där enorma landet, bodde på en bordell i Gretna utanför Nashville, levde på en strand i Key west. Jag åkte över Rocky Mountains och levde på en båt förankrad utanför Cubas kust. Hela tiden var musiken så närvarande. John Hiatts låtar, Ry Cooders gitarr..
Jag besökte scenerna, jag besökte det som inspirerat till musiken och jag spelade sönder mina kassettband på min medhavda Sony walkman.
Alla barer och hostels, allt billigt öl och drömmar som dog. En solnedgång i mäktiga Mississippi och nyvunnen vänskap som aldrig därefter skulle återupptas.
Från öst till väst, från norr för att sedan åka söderut och hela tiden med ett ledmotiv;

"Highways and dance halls
A good song takes you far
Your write about the moon
And you dream about the stars
Blues in old motel rooms
Girls in daddy's car
You sing about the nights
And you laugh about the scars"

Jag var 22 år och hade hela livet framför mig, men det enda som betydde något var  de där sångerna, romantiken, drömmarna och vägen.