Stay with me

Om det tar drygt en minut innan sången kommer in är det på riktigt. Det är inte alltid som jag är mottaglig för den där lite rökiga och skramliga rocken, men ibland kan det vara så befriande. Som nu. Som efter att man suttit och skrivit några timmar i total tysthet och sedan bara måste bryta ljudlösheten.
Jag har alltid tyckt om Rod Stewart. I alla olika former. En gång i tiden upptäckte jag The Faces och förstod att det måste vara 70-talets häftigaste band. Sedan gick tiden och Faces och all annan kvalitémusik från det decenniet försvann...fram till i februari i år. Sedan dess är jag beroende av min dagliga dos med Ronnie Lane, Ron Wood, Stewart och de där andra. Och om man tar bort de där näst intill pubertala texterna som jag stundtals kan uppskatta mycket, så handlar det om en uppvisning i hur bra rock skall spelas, där gitarren, basen, klaviaturen är så utstuderat proffsig, att man kommer på sig själv att intensivt lyssna på den där basen, lyssna på hur Ian McLagan hantarer sin keyboard och det var för sig.
Life is only Rock and roll.