HÄNRYCKNINGENS TID anno 2019

Jag är någonstans i mitten av min ledighet.
Jag har det bra.
En ny tid tar sin början.
Och vi  firar Pingst, den där helgen få har koll på längre. Gud finns både mitt bland oss och inom oss.
Annat var det när jag var barn. Man var långledig från skolan och pappa var ledig en extra dag.  (Ja, faktiskt lite som det är i år när nationaldagen är precis inpå och en klämdag uppenbarar sig,)
Ofta var det vackert väder, sol och värme.
Det är så jag minns det.
Och kanske hade jag inte koll på den helige anden då, men jag kände till att ord som "andedräkt" och att "andas" kom därifrån. "Anden fanns överallt i oss."

Det är ”hänryckningens tid”, iallafall enligt mig och Esaias Tegnér.
I afton tänker jag läsa dikten Nattvardsbarnen igen.
Den där om Pingst, hänryckningen och en lantlig kyrka som stod "hvitmenad i morgonens sken". Och om en himmel som var klar och blå och om hur Maj hade rosor i hatten.
Märkligt vad man minns ändå. De flesta saker faller numera hos mig i glömska, men sådana där saker tycks föralltid finnas kvar.

Jag blir sällan politisk numera, men att ändra annandag pingst från röd dag till en vanlig grå måndag var fel. En kompensation för ledighet under nationaldag, som känns helt horibel. Jag uppskattar ett arbetande folk, en arbetande nation, men inte att sätta två viktiga högtider emot varandra.
Inte konstigt dock i ett allt mer sekulariserat Sverige.

En ny tid tar sin början och jag ger mig in i den med entusiasm,  begeistring, exaltation, upphetsning och ...hänryckning.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln