There goes my miracle

 Dags för en ny vecka. Den kommer inte för tidigt. Förhoppningsvis mindre äventyrlig, mer sansad, mer klok, mer vis, mindre vild...
Och det är min avslutningsvecka. Ingen annans. Jag har koll på dagarna. Det är är över nu...snart...

Och jag planerar för musiken igen. Musiken som jag på sätt och vis stängt ute, låtit stanna kvar utanför, eftersom att jag inte kan koncentrera mig samtidigt som jag lyssnar på musik. Det är som musiken alltid vill ha mig med. Att den liksom drar mig med oavsett om jag vill det eller ej. Jag har koncentrerat mig på mitt bokmanus det senaste halvåret. Resten av tiden har fått ägnats åt andra viktigheter. Men nu skall jag släppa in musiken igen och jag skall blogga om musik. Om min musik, den som jag älskar så mycket.  De här dagarna har det varit Western stars som varit på repreat. Det bästa Springsteen fått ur sig på 2000-talet. En befrielse att höra Rhinestone cowboy anno 2019. En knippe Glen Cambell influerade låtar som tar mig tillbaka till en tid med guld och gröna skogar. Country vid vägkorsningen som möter pop och soul.
Det finns för att det skall räcka för hela sommaren. Jag kan inte bli mätt.

Och så är det den där låten som just nu bara gör mig helt svimmfärdig. Som inte kan få mig att låta bli att sjunga med; 

"There goes my miracle
Walking away, walking away"

Och hade jag inte vetat bättre skulle jag trott att det här var en låt ämnad Roy Orbinson.

"Heartache, heartbreak
Love gives, love takes
The book of love holds its rules
Disobeyed by fools"

Jag tänker på den där Roy Orbinson konserten som jag aldrig kom till och jag tänker på de där galna Spingsteenkonserterna där ingen var den andra lik.

Jag kom hem för en stund sedan. Borta bra, men hemma bäst.  Vissa saker är helt nya, andra som att det aldrig hänt.