Det fula och det vackra

Det är dagen efter.
Jag känner mig pigg och stark. All tid tillbringas ute. Solen bränner skönt på min rygg. Jag har så mycket att skriva. Det finns en historia där värd att berätta. Energin för att i dessa dagar faktiskt sätta sig ner för att skriva hämtar jag från mina promenader. Idag följde jag Valboån. Jag passerade kvarteret där jag en gång i tiden bodde. Det känns som en annan tid. Det känns till och med som i ett annat liv. Jag bodde där i många år. Många minnen finns inom de där väggarna, många minnen finns från utkanterna där min promenad fick liv. Vad visste jag då? Inte mycket, men drömmar hade jag och antagligen ville jag redan då en gång i livet få skriva en bok...


Det är där jag är i dag. Jag och det där bokmanuset. 
Jag har inga problem med att skriva den där historien. den finns som en film inom mig och det är bara att skriva av...
Men det tar tid. Mer tid än vad jag trodde att det skulle göra. Jag har missat min deadline och det med råge. Egentligen spelar det ingen roll. Jag har ingen förväntansfull publik som väntar där ute efter en uppföljare av en tidigare bestseller. Jag har inget stressat förlag som kräver snabbare resultat, även om jag vet att de hoppats fått in allt nu och att redigeringsarbetet skulle kunna vara i full gång. Det här är min grej och jag gör det i min takt och i mitt tempo. 


Jag sitter ute när jag skriver det här. Det är en solig eftermiddag och en svalkande vind. Jag skriver om hjältar och skurkar. Om en värld som mestadels är ful. 
Här däremot, i denna stund, är allt bara vackert.