Längs en landsväg

Alldeles nyligen åkte jag iväg med bilen åt ett håll som resan sällan går åt. Jag skulle tillbringa ett dygn på ett torp ute i skogen. 40 minuter härifrån. Jag har varit där förut, men det slog mig häromdagen att just den här vägen kör jag egentligen inte varje år en gång. Konstigt att platser som kan vara så nära, kan kännas så långt bort.
2 mil från Färgelanda ligger Hedekas. Ett litet samhälle som inte är så värst långt från Färgelanda i storlek. Dessutom ligger det nära där jag bor. Jag har åkt igenom några gånger i mitt liv, men jag kan inte minnas att jag någonsin lämnat bilen och gått inne i Hedekas samhälle. Varför vet jag inte. Kanske för att det ligger åt ett håll som jag sällan haft anledning att åka till, men ändå? 

Hursomhelst, så på min väg ut i den verkliga svenska landsbygden slogs jag av hur vackert det var. Hur det såg ut som där jag växte upp på 70-talet.  Då var det inte alls ovanligt  att det var grusväg eller oljegrus som resan gick på. När jag tänker tillbaka på det och i denna stund skriver dessa rader inser jag att jag av den yngre generationen verkligen måste ses som en dinosarie.
Ibland är det som att saker förändras på bara ett ögonblick för att i nästa sekund inse att att tiden stått still. 8 kilometer av vägen till min vän gick just på en grusväg...
Och jag dokumenterade allt med en supermodern mobilkamera...