Berättelser från ett tåg

Min vän Mikael Wireby håller stolt upp sitt Interailkort från 1986. Min vän Mikael Wireby håller stolt upp sitt Interailkort från 1986.



För en tid sedan hälsade jag på hos en gammal god vän och som alltid när vi träffas blev det många intressanta diskussioner under det kommande dygnet.
Ett ämne som kom upp var Interail - tågluffning och det tog inte lång tid förrän vi försvunnit 30 år tillbaka i tiden och berättade samstämmiga historier från samma tid, utan att vi gjort de där resorna tillsammans.
Medan vi pratade kom han på att han faktiskt hade ett interailkort kvar. Ett interail från 1986 med handskriven giltighetsdatum.. Det där kortet väckte många minnen till liv.
Minnen om friheten att med pass och biljett i fickan och en ryggsäck förstås, ge sig ut i Europa, ge sig ut för att se världen...
Tåget tog en var helst man ville. Det fanns inga begränsningar så länge som du hade ett giltigt interailkort.

Storhetstiden för Interail var på åttiotalet. Då var vi med. Likaså under nittiotalet då det också blev ett par luffningar.
Det var baguette och rödvin i en park i Paris och billiga, men snuskiga hotell i Nice. Det var sömn på korridorgolvet  med ryggsäcken som huvudkudde och kunduktören som ofta lät det få ske. Det var fullpackade tåg då det inte var ovanligt att man fick stå långa sträckor och det var kupéer som man okuperade genom att dra ned rullgardierna för att inga andra skulle komma på att gå in.
Allt medan tåget  dunkade mot nya äventyr. 
Det var en längtan till Korfu och Pelekas för att väl där tillbringa dagar och nätter med att dricka Ouzo, Tequila och B52. Det var drömmar om världsstäder som Barcelona, Rom och Berlin och det var öluff bland de grekiska paradisöarna.

Interail introducerades 1972, mendå som en engångsföreteelse, utan som ett sätt att fira den internationella järnvägsunionens 50-årsjubileum där 21 europeiska länder ingick. 
Då kostade en månads tågluffning 350 kr, men man fick inte vara äldre än 21 år.
När vi började åka hade åldern höjts till 26 år för att 1988 gälla alla oavsett ålder. 

Nu läser jag att interail och tågluff börjar bli på modet igen. Dock i en mer begränsad tappning med flera undantag beroende på vilket land du skall resa till och det tycks också vara betydligt sämre tågförbindelser mellan länder. SJ säljer inga kort längre och de kan ej heller ombesörja med ligg och sovagnar. Dessutom har interail tyvärr blivit betydligt dyrare. Idag kostar ett Interail 4315 kr om man är under 26 år och det gör med lite snabb huvudräkning en ökning med drygt 1200 procent i jämförelse med 1972 års kostnad på 350 kr.
Då konsumentprisindex knappt stigit med hälften så mycket under den här tiden gör det ett Interailkort mer en dubbelt så dyrt idag. 
Ändå så sitter jag nu i denna stund och längtar mig ut. Överväger
t om att faktiskt ge mig iväg med tåget. Det är romantik förstås, en längtan efter svunnen tid och ungdom, men jag måste också säga att det också finns en lockelse efter nya äventyr och nya utmaningar. Att inte upprepa det gamla, utan göra det som då, ...men som nu.
Att låta tåget och själva resan vara navet i ett längre samtal tillsammans med någon som man tycker om. Att få hänge sig åt berättelsen, att få hänge sig till diskussionen och till samtalet...
Då målet faktiskt egentligen är ingenting och rälsen allt.
Eller som det står i visan;
Målet är ingenting - vägen är allt.
Mästerliga Robert Broberg hade koll på det mesta.

"om du sitter med biljetten en millimeter ifrån näsan
ja då missar du utsikten alla medresenärerna
och ja nästan hela resan" 

Målet är ingenting vägen är allt, Robert Broberg

Så min nästa resa kommer kanske handla  om berättelser. Berättelser från ett tåg.

Etiketter: interail tågluff

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln