Rita is gone

Ibland kan känslan av att få vara ensam vara så stark.
Ibland är ensamheten allt man har.
Det är en fin linje mellan de där två. 
Den här helgen har varit lugn och fin. Lugn på mitt sätt. Och jag har valt att vara tilsammans. Det är en ynnest att kunna välja det. Tyvärr upptäcker man först det när man är själv.

Den här veckan har jag lyssnat oavbrutet på Marcus King band. Marcus är en sån ung gudabenådad gitarrist som förärats med en av rockvärldens absolut starkaste och mest personliga röster. Tillsammans med hans mycket kompetenta och tajta band har han lyckats med konststycket att förtrolla mig med deras musik.
Som t ex i låten Rita is gone. Så stark, men samtidigt skör och känslig. Man kan inte låta bli att beröras.

"Said I'm loneliest when I'm with you
At my best when I'm alone
But I need someone here beside me baby
Please don't stay gone too long
'Cause your love continues to help me baby
This heart's been breaking slowly
But this loneliness can kill me faster
Find it in yourself to stay"


För idag handlar det om ensamhet vs tillsammans.  Att vara ensam är skönt när man önskar vara det, men inte när man är tvungen att vara det. 

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln