Helst långt in i september.

Det är mitt i veckan och det förvirrar. Att börja jobba på en tisdag krånglar till allting. Men jag har spelat mina kort väl. Jag är förberedd, trots att jag inte är lika pigg och rask som förr. Jag nämnde för en vän att i afton kan det bli hursomhelst. Men jag tog mig igenom och här sitter jag nu.
Sanningen är den att jag känner mig ganska nöjd. Nöjd med mig själv och min insats och det är nog den bästa känslan som man kan känna.
Den där själveuforin som rusar genom kroppen är just nu oslagbar. 

Det är början på något nytt och trots att vi inte kommit halvvägs in i januari håller det på att lätta. Bortom regnet, blåsten och mörkret känner jag att något är på gång. En dag blir det ljusare igen. Det bara måste vara så. 
 
På bilden - jag i staden.
Jag borde kunnat kostat på mig ett leende just där och då. Himlen var ju blå, det var väder för bara t-shirt och jag var på min favoritplats på jorden. Vissa saker har man svårt att släppa.

Jag är redo för att smida planer igen. Våren ligger utstakad och allt jag vill är att känna lugnet och friden. Galenskapen måste få ett slut. Någon - pausa dårskapen för en stund och låt mig bara få andas och älska. Helst långt in i september.

Jag tror. Det håller mig levande. Det håller mig igång och jag vill bara leva.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln