Den här vintern, det här livet.

Jag behöver se solen gå ner och gå upp. Inte som idag en himmel utan hopp. Annat var det igår när jag stod och tittade på hur solen gick ner i väster. Ner bakom sjö och skog. Mina föräldrar har ett fantastiskt skådespel utanför sitt  fönster.
Eller kanske var det sydväst? Saker och ting är aldrig som man en gång lärt sig.  För idag år 2020 så är solens upp- och nedgång varierande från plats till plats och för att försvåra det ytterligare så varierar det också mellan årstiderna. 

Idag är det en blåsdag och regndag. Jag gick ut förut för att känna det mot mina kinder. För att ta emot livet.  För vissa människor känner regnet, andra blir bara blöta. 
Sedan tänkte jag på det där att regnet faller droppvis men bildar ändå dammar. Det höll mig sysselsatt tills att jag gick in.
Allt är ändå poetiskt trots allt.  Ibland tror jag att poesi är människans protest mot att vara den man är.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln