Bruten

Sakta och försiktigt tar jag mig tillbaka.
Det efter en veckas frånvaro från det mesta.
Medan jag trodde att jag var odödlig och inget kunde rå på mig, fanns det de som visste annat. När min feberfrossa var som värst var jag redo att ge upp.
Ingenting blev bättre. Drygt en vecka senare är det dags att börja jobba. För turligt nog så råkade jag ha semester under dessa sjuka dagar. Ibland har man riktigt flyt.
Och så där går min självömkan då jag förbannar att saker och ting aldrig fick bli som jag hoppats på, men en sak är då säker att det var mycket länge sedan som jag legat så mycket som dessa dagar och även om sömnen kanske inte varit den bästa hela tiden, så har jag sannerligen fått vila.

Vilat har också bloggen fått göra. Något som säkerligen inte varit negativt. Ibland borde även andra än jag själv bli dödligt trött på mina rader.
Men nu är det slut på min självömkan och icke valda destruktvitet
Jag är bruten, men inte knäckt och jag  är på väg tillbaka igen.