I want you

Jag lyssnar på Dylans Blonde on Blonde. Det har jag gjort nu i drygt en vecka. Jag spelar den där plattan om och om igen, dag efter dag. Föresten, det är ett dubbel-album med 13 låtar. Världens första dubbelalbum förövrigt. 
Jag behövde ha något att sysselsätta mig med nu efter att jag blivit klar med bokmanuset. Jag behövde ha något att nörda ner mig i. Ett projekt som jag inte alls vet vart det skall ta mig...

Så jag tänkte Dylan, för den där mannen har verkligen en gedigen produktion. Dessutom tror jag mig redan veta en hel del om honom och hans musik. Nu vill jag gå igenom alla plattorna. Verkligen lyssna på dem en och en och då menar jag att lyssna. Inte i kronologisk ordning, utan mer allt eftersom jag får lust.
Blonde on blonde blir en bra början. Det är en sjysst platta, men det var länge sedan jag lyssnade på den.

Allt började med I want you...sedan var jag fast.
Någon gång i slutet av åttiotalet pluggade jag på komvux för att läsa upp min tvååriga gymnasielinje till tre år så att jag kunde söka in till universitetet. Där träffade jag en kille som skulle komma betyda mycket för mitt musikintresse. Tyvärr minns jag inte vad han hette, men han var något yngre en jag, fixade extrajobb till mig på en flyttfirma och lärde mig allt om Dylan, The Band, Neil Young och Billy Bragg, men också the old stuff med Woody Guthrie och de där andra legenderna inom amerikansk folkmusik. 

Jag kommer inte ihåg hans namn längre, min vän som fick upp mina ögon för god musik, men jag minns mycket väl när han spelade låten  I want you för mig.
Efter första versen och refrängen visste jag att det här skulle bli ett livslångt förhållande.

"The guilty undertaker sighs
The lonesome organ grinder cries
The silver saxophones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you"

Det är så oändligt vackert och de där meningarna smakar lika gott  i munnen idag som det säkert gjorde för 54 år sedan. 

Jag har alltid hävdat att låten "Don't Think Twice, It's All Right"  från albumet The Freewheelin är den främsta Dylan låten genom tiderna.
I want you är i så fall inte långt därefter.
Är det det som det här Dylan-projektet skall gå ut på? Att komma underfund med om Don´t think twice, It´s all right verkligen är den bästa låten och om inte; vilken är det då? Jag vet inte, men det ger mig en bra anledning till att lyssna och njuta av bra musik.