Tillsammans med musiken

Tänk att tillbringa en hel dag med sin favoritgitarr hängande på sig.
Ibland har jag sådana dagar. Ett privilegium, en jobbförmån. Just nu är en en sån där dag då jag hade hoppats att det varit så, att jag skulle kunna gå runt med gitarren hela dagen, men det här är inte en sån dag...
Jag kanske skall börja skapa igen? Skriva nytt? Har inte gjort en låt sedan jag började på bokmanuset och det är ju ett tag sedan, men nu finns tiden och kanske lusten...
Funderar på hur Bob Dylan hade tänkt?
Jag har umgåtts med den där Dylanplattan Blonde on blonde i snart tre veckor nu. Borde gå vidare, men den känns fortfarande så aktuell och jag blir bara mer och mer nyfiken på den där tiden då de där låtarna skrevs. Kan någon som var med då berätta för mig om 1966? Hur var det att vara ung då? vad tänkte man på, vad drömde man om? 

När Mikael Wiehe var med i Jills Veranda tidgare i år, besökte de den där studion där mestadels av Blonde on blonde spelades in. Wiehe var "star strucked" över att få träffa multiinstumentalisten Charlie MCcoy som var en av de där proffesionella Nashville-musiker som var med och spelade på Bob Dylans Nashville-äventyr. 
Jag undrar verkligen hur häftigt han och de andra musikerna tyckte att det var att spela med Dylan? För jag tror inte att Charlie Mccoy var lika Star strucked över att få träffa Bob Dylan. Det fanns förstås en anledning till att managern tyckte att det var viktigt att Al Kooper och Robbie Robertson följde med honom till Nashville. De två fick tillbringa timmar med att medla mellan Dylan och Nashvillemusikerna. Att Bob Dylan alltid varit svår att jobba med har jag anat, men att det skulle vara så svårt som jag förstått efter att jag slukat allt skrivet material om de där Nashvillesessionerna, kunde jag aldrig drömma om.
Tidigare det året spelade Charlie Mccoy och de andra musikerna in med Elvis och därefter Roy Orbinson. Det sägs att det varit som en lätt bris över havet i jämförelse...
Jag tycker om mitt nya Dylan-projekt, men jag vet ännu inte vad det skall leda till. Dock känns det skönt att umgås på ett naturligt sätt med musiken igen...eller naturligt...snarare mer nördigt.