Från 66 till 89

Mitt hem är tyst och stilla. Jag lyssnar på Danny O´keefe. 
The Eagles lärde sig skriva av Jackson Browne och Jackson Browne lärde sig av Danny O´keefe. Jag går till botten i musikmyllan, till själva kärnan till allt det där vackra och intelligent smarta. Snygg produktion. Inte det där skitiga, men sköna från 70-talet. Man nyktrar till genom åren, liksom snyggar till sig. Ibland är det bra. Ibland vill man bara ha det där orena, det där lilla knastriga och charmiga. Jag har spelat en del själv i veckan. Jag och gitarren. Vi har snott till oss tid tillsammans, likt ett förälskat par, som i hemlighet träffas för förlustelser bortom rimlighetens gräns, medan deras familjer väntar på dem där hemma..Men vi får det inte att klicka längre. Det är som att kärleken finns där, men att det inte funkar. Eller så är det så att det aldrig har funkat. Tänker på när Dylan försökte få ihop den där Oh Mercy -plattan. Ingenting fungerade. En dag sa Bono till honom att snacka med Daniel Lanois. Fanns inget han inte ordnade i musikväg. Bono hade förstås koll på läget då Lanois producerade både The Unforgettable Fire -  1984 och The Joshua Tree  - 1987.
Det där första mötet blev dock ingen direkt succé. Dylan asförbannad efter bara en kvart och lämnar studion och Lanois.
Bono vädjar att han skall ge det en ny chans förstås. Dylans skriver om det i sin självbiografi. Han berättar att han gör ett undantag. Att han gör det för Bono. Han träffar Lanois igen, sätter ihop några fantastiska låtar och det blir förstås en succé.
Dylan är tillbaka!
En sjudundrande comeback och slut med att vara förband till Tom Petty. Låtar som  "Series of Dreams" och "Dignity" skrivs till den där plattan, men får inte plats, utan fick bli hits för framtiden. Låten Shooting star från plattan spelas påpassligt i mitt hem nu. Det är vackert.

"Seen a shooting star tonight
And I thought of me 
If I was still the same
If I ever became what you wanted me to be
Did I miss the mark or overstep the line that only you could see
Seen a shooting star tonight
And I thought of me."

Jag blir förstås aldrig någon Dylan, eller får rekomendationer av Bono om hur jag skall lösa mina musikaliska problem. Det är som det är.

Men...
Jag är mitt uppe i ett Dylan-projekt och har förflyttat mig från 1966 till 1989. Jag saknar 1966.  Kanske blev jag ändå inte klar med Blonde on blonde..
Vill leva mer 1966...
 Oh Mercy - plattan är ett litet mästerverk. Därav varför jag nu befinner mig med den.  Jag har alltid betraktat det albumet som ett av hans absolut främsta.Jag kör säkra kort så här inledningsvis av "projektet".

Jag skiftar över till Danny O´keefe igen. Dylan i alla ära, men jag behöver ombyte.
Han säger;

"Things I used to dream of doing
I dream of doing still
There’s a section of desire
I do not dare to kill
When I was younger, I guess
I did things on the fly
Now my wings are smoothed and folded
But they still recall the sky"
Missing me, Danny Okeefe

Och  jag nickar och tar in.