Famous blue raincoat

Jag satt ute när regnet kom.
Som ett stilla vårregn mellan sol och moln. Jag hade njutit av grönskan, av den fräscha luften och tittat på de blommor som nu slagit ut i full blom. 
Jag hade också  lyssnat på Famous blue raincoat igen. Ett trevligt återseende, eller kanske mer återhörande. 
Tidigare i veckan ploppande den liksom bara upp i mitt minne och jag sjöng och spelade den. 
Det fanns en tid då jag framförallt framförde Lundells version av den (Kom du nånsin iväg), men egentligen är texten direkt översatt från originalet och Ulf Lundell har ersatt Jane mot  Ann. Samma klassiska triangeldrama.

"It's four in the morning, the end of December
I'm writing you now just to see if you're better
New York is cold, but I like where I'm living
There's music on Clinton Street all through the evening"


Den där öppningen sätter eftermiddagens stämning och jag tycker mig kunna höra all den där latinomusiken som strömmar ut mot Clintons street då någon gång i slutet av 60-talet.
Det är nu som jag vill skriva brev igen, skriva brev som man gjorde förr till vänner och ovänner... Långa, intensiva, ibland intetsägande och rätt ofta... rätt pinsamma.

And what can I tell you my brother, my killer
What can I possibly say?
I guess that I miss you, I guess I forgive you
I'm glad you stood in my way


De där raderna är så genialt utlämnande och på riktigt.
"Det här kan vara den vackraste låttext som skrivits"tänker jag 
och raderna

"'thanks for the trouble you took from her eyes. I thought it was there for good so I never tried"

har alltid berört mig så starkt. 

Regnet föll ner, men sedan blev det sol igen, men jag fann aldrig nöjet i väderomslaget, för jag  var fast i en sång.

Etiketter: leonard cohen

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln