För att kunna komma hem

Jag åkte ut till Tommys udde i helgen. Det var bistert och blött. Vädret var inte det bästa och jag var själv. Jag tänkte på min son. Han som är just där i livet där saker och ting börjar utmana (om det inte redan gjort det innan).
 Just där och då kunde jag känna känslan av hur det var att vara ung och vilsen under första halvan av nittiotalet. 
För det är därifrån jag har minnen från den här platsen. Många minnen. Det fanns en tid då jag dagligen gick hit, satt där och tittade ut över sjön. Ibland var det regn och blåst som i helgen. Det minns jag mycket väl. Det var som att hela livet var emot mig. Ibland var det solsken och stilla. Det tog jag som ett tecken att bättre tider var på väg.
Jag bodde i ett hus på andra sidan av den där ön som ni ser på bilden, men längre in i viken. Ett hus vid en sjö. Jag brukade promenera runt sjön och hamnade ofta just här. Även om jag i mångt och mycket är en annan idag, så skapades mycket av det som är jag av idag just här. Jag hade alltid människor omkring mig, men inombords var jag ensam. Likaså på dessa promenader och i livets grubblerier.
Jag hade egentligen precis allt här, men det var först när jag tog beslutet att lämna som livet tog en vändning.
När jag tänker på allt det där så skulle jag så gärna vilja berätta livets mysterier för honom, men inser att man måste vara motaglig och kanske t om vara mitt uppe i det för att verkligen kunna ta in. Vissa saker måste man upptäcka själv, uppleva själv och när den tiden kommer; vara beredd att ge sig iväg för att sedan kunna komma hem.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln