Natten går in i Färgelanda

En kväll i maj.
Jag har stundtals suttit ute, men någon värme har det inte varit och 
i morgon skall solen återigen vara borta säger de som vet.
Det handlar om att ta vara på de fina stunderna, om än det är kallt och blåsigt.

Det är ett regn på väg in. 
Det är aldrig i den här del av landet varmt och soligt i lika många dagar som när det regnar och bär sig åt.

När solen går ner över taken sätter jag på musik och hela det där lilla spejset där jag slaget mig ner för att avsluta kvällen och möta natten i, blir levande och majestätiskt. 
Det är Midnight train to Georgia. Först med Aretha Franklin och det där gunget och det det tempot som för ovanlighetens skull får mig att överväga om jag borde dansa.

Det lugnar dock snabbt ned sig när Gladys Knight gör sin mer raka, men ack så känslosamma version.

Jag brygger en kanna te och medan jag dricker den heta smakfulla drycken, tänker tillbaka på de år när jag bodde i Georgia. Solen sken alltid och jag kan inte minnas att det någonsin regnade.
Ofta är det bara det man vill minnas som man minns, men på den punkten, när det gäller just det minnet, är jag övertygad om att jag har rätt.

Ibland tror jag inte att Dalsland är för mig. Att vi två helt enkelt inte är bra för varandra. Regn är det definitivt inte, men det finns annat också. Sånt som är bra.
Jag försöker att fokusera på det i denna stund.

Natten går in i Färgelanda och jag tänder ljus och önskar att jag aldrig mer skall tvivla på att välja den ljusa förstående vägen.