Liv, jag förstår dig inte

Jag inspekterade uteserveringarna. Jag mötte aldrig någon annan med samma uppdrag. Kanske pågrund av hettan som dröjde sig kvar långt in på småtimmarna.
Vem klarar av att jobba under sådana förhållanden? funderade jag på där jag satt i folkvimlet och drogs med i den sommar-eufori som rådde.
De flesta kom jag fram till. Väldigt många i vår värld jobbar under riktigt vidriga förhållanden. Att vara kommunal Restaurang-inspektör är långt i från det, när allt kommer omkring.
Nåväl, uteställena var fullsatta det är ett faktum. Vi fick dock ett bord längst in, med viss marginal till närmsta grannar. Vi diskuterade historier ur livet. Minnena flödade. Jag återgav ett par avgörande händelser från förr. Avgörande på det sättet att jag därefter lät mitt liv ta en annan riktning.
Men det är konstigt ändå hur man själv omvärderar eller tolkar det som hände på ett annat sätt med tiden. Hur tiden som gått med nya erfarenheter och sedan åldern på det, spelar in. Man tolkar annorlunda, man läser in nyanserna liksom på ett annat sätt.
Undrar om jag sedan kommer minnas den här stunden på uteserveringarna på Linnégatan? Hur jag satt på Doktor Glas och berättade historier från förr.

Man måste förstås säga någonting om självaste doktor Tyko Gabriel Glas också. Allt annat skulle kännas halvt annars.
Jag har alltid tyckt om Hjalmar Söderberg. Hans karaktär Tyko har dock alltid gett mig blandade känslor. Likt mig ägnade han sig åt grubblerier och svårmodiga reflektioner över livet. Doktor Glas satte dock meningslösheten och livets moraliska dilemman i första rum. Där försvinner all likhet.
"Liv, jag förstår dig inte!" En mening som har blivit kvar inom mig.
Doktor Glas ställe här på Linnégatan är tveksamt om han gillat. Tveksamt om han gillat Göteborg över huvudtaget. Han höll sig till Östermalm. Huvudstadens borgliga högborg. Ibland utflykter till Djurgården. Där drömde han om ett liv med Helga - Pastor Gregorius hustru. Detta förstås när han inte ägnade sig åt att reflektera över livets meningslöshet. Likt Glas kan man säga att de där två inte heller var några sympatiska människor.

På restaurang doktor Glas på Linnégatan i Göteborg tycks ingen känna livets meningslöshet. Här tycks inte ens covid19 finnas till.

Folk är glada, skålar och skrålar och just där, just då hör jag mig själv säga doktor Tyko Gabriel Glas snudd på bevingade ord:
"Liv, jag förstår dig inte!"

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln