Finspång

Vallonerna är arbetarklassens adel. 
Det var ganska länge sedan som jag för första gången hörde det sägas.
Att vara mörk som jag innebär två saker. Antingen är man svartskalle, eller också har man Vallonblod. Ett av alternativen sägs vara bättre än det andra. Detta har varit min vardag sedan jag var liten och något som påverkat mig oerhört.

Några droppar vallonblod väger helt klart tyngre när man  forskar i ens egna historia än att ha något så simpelt som bonde, eller drängblod, eller ännu värre; komma från något annat konstigt land.
 Hur det nu kan göra det, men på någotvis anses det så.
Att vara av vallonsläkt är bra, även om vallonerna bara utgör en mikroskopisk del av ens förfäder.
  
Kanske beror den där myten om att vara vallon på arbetarrörelsen? Jag har funderat på det där rätt mycket. Arbetarrörelsen som i sin linda aktivt arbetade mot den traditionella bilden på den typiska svenska arbetaren. Den som söp och inte kom till jobbet på måndagar.
Vallonen blev för arbetarrörelsen och framförallt metallarbetarna urtypen för en svensk arbetare.  Disciplinerad och skicklig och som tog ansvar för sitt arbete och sitt egna liv.


Allt det här mötte vi i Finspång. Även om det senare blev Uppland som blev Vallonernas viktigaste fäste, så var det just här i Finspång de första Vallonerna kom och det var här och på andra platser i Östergötland som de skulle starta upp de första vallonbruken.
Mina förfäder slog sig ner här och de startade upp sina järnbruk.

Finspång är mysigt och andas så mycket historia och äventyr.
Det är här som man åker på Vallonvägen, besöker Vallonplatsen, Bor på  Hotel de Geer och besöker vackra Finspångs slott som en gång byggdes av 
 Louis De Geer.  
Det här kommer inte vara sista gången som jag åker hit.

Jag på Vallonplatsen
Jag på Vallonplatsen

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln