Som en never ending tour

Dojon.
Det är kamp och jag gör så gott jag kan numera för att hålla mig på sån nivå att jag orkar resa mig mellan bytena. 
Känns bra att jag fortfarande kan hålla mig igång, även om min träningsinsats med åren minskat betydligt. Men jag håller på. Jag ger aldrig upp. Det är som en never ending tour.

Köksbordet
Kroppen känns mör. Det är kaffe och några meningar som utbytts med sonen. Jag har egentligen inte tid att sitta kvar. Att dra ut på det. För jag är för en gångs skull sen. Jag kände mig trött när jag vaknade i morse. Som om jag inte sovit någonting alls. Foten smärtade. Alltid är det någon kroppsdel numera som skall göra sig påmind. Just nu foten. Den har bärt sig åt sedan i maj. Men det brukar alltid vara ok på morgonen. Kanske lite stel bara, men idag så var det annat. Pang på bara. En påminnelse om att jag lever, men kanske också ett kvitto på åren som gått.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln