Det kom ett brev från Guinea

Till frukosten öppnar vi brevet från Guinea. Det är en högtidsstund och passar så bra till frukosten en söndag. Moriba har funnits med oss nu några år.
Vi är förväntansfulla. Vi läser högt. Det är länge sedan vi hörde något från vårt fadderbarn nu och tankarna har ofta gått dit. Mycket riktigt så har barnbyn i Kankan isolerats och det är svårt att få någon information därifrån. Om det där står det i brevet. Inga bilder på Moriba den här gången och det väcker oro. Dock känner jag mig trygg med SOS barnbyar och är övertygad om att de gör allt som står i sin makt för att Moriba och alla andra föräldralösa barn runt om i världen skall få det så bra som möjligt.

 

Det har blåst i natt. Fönstret i sovrummet stod halvöppet och ljudet från persiennerna som slog i fönstret höll mig tidvis vaken. Det blåser fortfarande och vinden har nu blivit så där rå och knivskarp att man inte har lust att gå några längre sträcker...oavsett kläder.

Inomhus vilar lugnet och jag blandar jobbarbete, med att läsa igenom kapitel i mitt bokmanus. Till veckan tycks den verkligen komma iväg till tryckeriet och jag vill känna mig säker på allt innehåll innan jag lämnar mitt godkännande till förlaget på tisdag. Så lång tid verkar nu få se sitt slut.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln