You're like the first time I heard Sheryl Crow 

Jag i New York för ett år sedan. Framför Bow bridge och Dakota buildings. Det känns konstigt att inte få promenera och reflektera i central park den här hösten. Alltt blev så konstigt. Som en elak dröm som man inte vaknar upp ur. Det finns definitivt en saknad inom mig.

Jag tänker på President Trump idag. Men jag är inte skadeglad. Det klär mig inte. Men jag tycker det är synd att han missade att ta sina malariatabletter, eller var det injiceringen av desinfektionsmedel som missades? Mest tycker jag synd om honom att han sa det där om att det bara är svaga människor som låter sig smittas...

Det är fredag igen och i det så gäller det att få upp någon sorts känsla. Jag pratar om en go fredagsfeeling. Det kan vara svårt när man är trött och allt man vill är att bara sova. Men så spelar jag Tim McGraws nya album som är så genomgående  bra och inte allra minst låten Sheryl Crow. Föresten, vem älskar inte Sheryl Crow? Jag gör det.
Men i detta fall så går jag igång på svänget och framförallt raderna i låten;

You're like the first time I heard Sheryl Crow on the radio
One song, had to have the whole record
Gonna be stuck in my head forever
I knew I'd never be the same again, you pulled me in
Like a sun soaked California winding road
Barefoot stripped down rock and roll


Det är så poetiskt, så genialiskt att jämnföra hur det var att bli förälskad i någon, med första gången man hörde Sheryl Crow sjunga.
Och vet ni? Det är precis en sån låt som jag själv skulle kunna skriva. Inte allra minst göra den där jämnförelsen.
Och så tänker jag på förälskelse och ,,,på kärlek.
Men det är nog ett annat inlägg.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln