Eddie

En riktigt dålig dag slutar med beskedet att Eddie van Halen är död.
Med åren har jag blivit en skaplig "Eddie-kännare". Han och hans band gjorde så mycket genialt till den här världen. Jag pratar musik. Jag pratar om hur han revolutionerade gitarrspelandet. Jag pratar om saker som han uppfann och som andra gitarister senare kopierade.
Han kom med ett nytt gitarrsound, där ingen lär ha använt svajarmen så mycket som han.  Finger tapping-tekniken kanske inte var hans påfund, men det var definitivt han som utvecklade det och gjorde det till sitt egna varumärke.
Han var åttiotalets Chuck Berry. Han var en stilbildare inom populärmusiken i samma liga som Jimi Hendryx.
Det var brorsan som introducerade honom för mig. Sedan stannade faschinationen kvar. Även efter att Sammy Hagar lämnade honom och han föll i ett mänskligt förfall. För 15 år sedan trodde jag att hans tid var kommen. En 50-årig man utan tänder, extremt mager och som uppträdde allmänt förvirrad.
Rocklivet hade tagit hårt på honom och jag likt många andra trodde det nog var slut där. Han skulle dock hänga med i några år till trots den strupcancer som jag vet att han aldrig blev fri ifrån. Något som han bar på under flera år.
Jag kommer alltid minnas honom som den ultimata entertainern. Jag såg Van Halen live på åttiotalet och den glädje som han alltid utsrålade på scenen smittade av sig på mig. Bättre än så kommer det aldrig att bli