Drömmar

Det finns en gräns då smärtan förvinner, då adrenalinet tagit över och det där ursinnet tagit vid. Sedan när allt är slut och man kommit ner i varv och kroppen känns trött men nu mjuk och rörlig och den där smärtan man känt av i foten hela dagen är ett minne blått...då känner man sig tillfreds.
Efter kvällens judopass hamnar jag till slut i soffan, med te och drömmar om en svunnen tid. Då jag var starkast, bäst, uthålligast och odödlig.Jag pratar om om när jag var tjugonågonting och det inte fanns något motstånd som var för svårt.

Jag lyssnar på Lissie och den där fantastiskt sköna verionen av Fleetwood Macs Dreams, men nu i en sån där avskalad, naken version som går rätt in i ben och märg.
En vän tipsade om Lissie och den här versionen och sedan dess har jag varit fast.
Och jag tänker på drömmar, tänker på att jag inte drömmer något längre. Iallafall mycket sällan, eller så är det så att jag inte kommer ihåg det...
Men i natt drömde jag och jag minns det, men kom på det först långt senare under dagen.
Och jag kan inte låta bli att tänka på det där. Vad det är som triggar igång drömmarna, vad som formar de där historierna. Ibland hemska, ibland vackra och ibland liksom oidentifierade, kanske osammanhängande, men ändå i stunden på riktigt och solklart.

Lissie sjunger

Like a heartbeat, drives you mad
In the stillness of remembering what you had
And what you lost
And what you had
And what you lost

Hjärnan som tycks slå volter, det undermedvetnas regndans. Allt eller inget och jag med en dröm som nog var vacker, om än förvånande och oklar, men det kanske är just därför? Att man drömmer för att på något sätt bryta uppgjorda konventioner och vardagliga uppsatta regler?
Men en del saker är nog bara som de är och måste få vara så och med det konstaterandet så känner jag mig nöjd med dagen och stänger och släcker ner.