1986

I oktober 1986 var jag lika gammal som min son är nu.
Precis som han så fyller jag sent på året. Jag väntade på att bli 18. Det tror jag han också gör nu.
Han går tredje året på gymnasiet. Jag hade tagit studenten efter min två-åriga linje och hade därefter ägnat mestadels av sommaren och hösten åt vänner och att spela tennis. Men i oktober började det bli kallt och jag och min vän Robert började bli ganska ensamma på Ödeborgs centercourt. Vi hade hela livet framför oss och det enda vi visste var att vi inte skulle börja jobba på SAAB. Men där någonstans i oktober 1986 så sa jag till min vän att kanske är det dags för oss att göra något nu? Han svarade med att säga att vi kanske skall börja jobba på SAAB? Det som innan varit helt otänkbart visade sig nu vara ett gångbart alternativ. Ja sa varför inte och redan dagen efter klev vi in på arbetsförmedlingen i Färgelanda och berättade att vi ville börja jobba på SAAB. Strax därefter började jag min första tillsvidareanställning på den tidens största privata arbetsplats med över 10 000 anställda. Jag flyttade också till Trollhättan, men hade egentligen ingenting för ett hem. Jag hade inte fyllt 18 än heller och det innebar inget körkort. Så jag var fast i Trollhättan där jag egentligen inte kände någon mer än min farmor och min farfar. Någon telefon hade jag inte heller, utan det var telefonkiosken utanför som gällde.
Jag tänker på det där när jag ser den här bilden på mig och honom. Jag tänker på vad som han har framför sig och hur olika förutsättningar vi haft.

När jag bläddrar igenom mina dagböcker för 1986 kan jag konstatera att det var en speciell tid och jag tycks ha varit medveten om det. Som att Portugal och Spanien gick med i det som vi då kallade EG. Det fanns ett starkt intresse för politik och samhälle hos mig redan då.
Jag kan också läsa om hur rymdfärjan Challenger exploderar och hur Storbritannien och Frankrike enas om att gräva en tunnel under Engelska kanalen. 
I slutet av februari, närmare bestämt den 28e skriver jag om att Sveriges statsminister Olof Palme skjuts ihjäl. Detta påverkar mig så starkt och går att läsa om under flera dagar därefter.
I april skriver jag om bomben i diskoteket La Belle i Västberlin och hur President Reagan anklagar Libyens ledare Muammar al-Gaddafi för att ligga bakom dådet. Det resulterar i att amerikanska stridsflygplan fäller bomber över Tripoli och Benghazi i Libyen.
Men detta skulle inte vara det enda ute i världen som jag bevakar och dokumenterar genom mina anteckningar i min dagbok, för i slutet av samma månad inträffar Tjernobylkatastrofen. Det är strålning som sprids till Sverige  och vindar som  sprider ut radioaktivt stoft över Europa.
Jag går på bio en hel del och den bästa filmen tycks vara Top Gun och jag ser Europe på kongresshallen i Uddevalla strax innan de släpper albumet The Final Countdown som tar världen med storm.
Det är Fermentaaffär och lag på bilbälte i baksätet.
Mitt tennisintresse är vid den här tiden stort (som går att förstå enligt detta inläggs inledning) och i början av juli ser jag på teve hur Mats Wilander och Joakim Nyström vinner herrdubbelfinalen i Wimmeldon. På tal på teve så är det nu som Galenskaparna & After Shaves tar sig in i den svenska folksjälen genom TV-serien Macken som även ses av mig.

1986 var ett speciellt år och jag skulle kunna ta upp så många fler saker som händer mig på det privata planet, men så tittar jag på den här bilden igen. Bilden på mig och min son. Han där lika gammal som jag var då. En ung man med hela livets framför sig och kanske en dag med en historia mycket mer intressantare än min.