Kanske beror det på den här tiden

Plötsligt en dag befann jag mig i något som jag nog trodde bara fanns på film. Mitt i något som snart skulle bli en pandemi. Något som jag bara hört talats om i så kallade katastrof-filmer. Och då har jag aldrig ens gillat katastrof-filmer.
Men så befann jag mig sjäv mitt i en sådan. Människor dog faktiskt...på riktigt.
Den ena efter den andra restriktionen infördes och med det den ena resan efter den andra som för mig ställdes in.
Precis som för så många andra blev inte mitt år alls som jag tänkt mig, men som tur är så har min familj och vänner än så länge förskonats från den skada och förstörelse som Covid-19 fört med sig.där den dragit fram.

Något som blivit påtagligt för oss är avsaknaden av närhet, fysisk ömhet, kramar...ja allt som kräver kontakt.
Saknaden till våra äldre nära som vi kanske inte träffar fysiskt längre eller kanske inte umgås med på samma fria sätt som tidigare...

I våras när Tim McGraws låt I called mama var som populärast blev den just livsviktig för mig. Musik har den påverkan på mig och den där låten tog mig liksom igenom allt det där svåra och tuffa.
Och jag fortsatte över sommaren och hösten och det känns därför inte alls konstigt att det är den låt som jag lyssnat mest på det här året.. För mig den ultimata "ta-sig.igenom.en-pandemi! låt.
Den är så poetisk, har de där riktiga punchlines-en och dessutom kan jag fortfarande inte sluta upp att beröras av den och det så starkt att jag blir tårögd.
Kanske beror det på tiden, kanske mitt förhållande till min mor, kanske på all galenskap som vi utsetts för just nu.

So I stopped off at a Texaco
Bought a Slim Jim and a Coke
Parked out by the water just to watch that river flow
Grabbed my guitar from the back seat
Wrote a song just for me
And I sung it for the blue sky
And a couple live oak trees

...I thought of home, grabbed my phone from my pocket
And I called mama

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln