Dare to dream

Jag tror på att människor behöver resa. Om än bara bortom byn, staden, skogen, berget, fälten...
Resor ger starka, positiva och bestående minnen. Det ger perspektiv och glädje. Och nu så sitter jag med den här bilden av mig och min son som står framför Garabaldi.statyn, lite avsides i Whashington Squarepark.

Washington Square har alltid haft en speciell plats hos mig..i mitt hjärta. En plats att koppla av på, en oas i hjärtat av Greenwich Village.
jag tittar på bilden på mig och Eric framför statyn igen, på den plats där Bob Dylan sägs sjungit sina första folksånger.
Dagen till ära sitter en ung man med gitarr och munspel vid statyn och sjunger och spelar och visst är det Bob Dylan...
Där finns det drömmar
En gång i tiden gjorde jag samma sak...

Och som kuriosa skall sägas att under den här parken ligger det människor begravda från den tid då det var avrättnings och begravningsplats här.
Av det ser man förstås inget av nu i detta myller av folk som precis som vi pratar, fikar, kopplar av och solar.
I almen norr om Garibaldi-statyn står fortfarande den alm som det sägs att man hängde folk i.

Greenwich Village lyckas fortfarande att charma mig med sina smågator med tegelbyggnader som inhyser kafféer, små butiker, barer och klubbar.
Jag tänker på den där underbara Toni Holgerssonlåten; Bilder från Whashington Square och minns tillbaka hur jag själv kände det då på nittiotalet...
För 1990 stod jag själv under Garibaldi-statyn, precis som Bob Dylan en gång gjorde, spelade gitarr och sjöng mina låtar. En gång i tiden fanns det som sagt drömmar.

"Nu sitter jag och ser på bilder från Washington Sq.
Du och jag i gräset förundrade över att vara där
Du och jag i New York tidigt våren 92
Säg mig vad gjorde vi med allt vi hade då"

Bilder från Washington Square med Toni Holgersson från albumet blå andetag.

Året var 1989. Jag hade aldrig varit utomlands, men jag drömde om Amerika. Jag hade en vän som bodde och jobbade i Connecticut och när hon var ledig brukade hon åka in till New York och tillbringa dagen där. Vi brevväxlade och det flitigt. Hon berättade om allt det där storslagna och jag var snabb med att svara, att fråga att lära mig mer om den där staden, lära mig mer om det där landet. För det här var innan internet och jag läste böcker och fick information av min vän. Och inget kunde ju slå ett ögonvittne på plats.
Några månader senare var det dags för mig att göra min första flyresa, göra min första utlandsresa. Det helt själv. (om det har jag tidigare skrivit om här i bloggen) Jag minns att jag var särskilt sugen på det där Greenwich Village som min vän så ofta berättade om. Därför blev också denna stadsdel den första som jag bekantade mig med och under ett par eftermiddagar stod jag just där i Whashington Square park, framför den där statyn och likt Dylan sjöng mina låtar. En dröm som gick i uppfyllelse.

 Nu när jag sitter och tänker tillbaka på alla de där dagarna som jag tillbringat i just den där parken och hur saker och ting blivit för mig inser jag att allt handlar om att jag har vågat. Att jag tagit alla de där chanserna som jag fått. För hade jag inte vågat att ge mig iväg själv över Atlanten för exakt 30 år sedan för att leva min dröm, så hade jag nog också missat massa andra saker i livet.
Så det handlar om att våga drömma, att våga leva sin dröm och att resa - om än bara runt krönet för att komma bort för ett tag.

Och just här och nu kommer jag att tänka på den där fantastiska Adolphson /Falk -låten 

"Jag tar en taxi ifrån Harlem
Ner till Washington Square
En enda mil som speglar
En hel värld"


I min värld just nu och här är allt igenom vackert.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln