Nära

Det är nära nu.
Ännu ett år som är på väg bort.
Och jag kan inte låta bli att tänka på när jag gick i mellanstadiet, kanske i fjärdeklass när vi pratade om det nya årtusendet som var på väg.
År 2000.
Kan inte minnas att man då pratade om millenium...men just den där berättelsen om att vi närmade oss år 2000 kändes så märkligt avlägsen.
Det var i slutet av 70-talet och det låg så många år fram så att jag knappt kunde räkna så långt.
Vi fick en uppgift minns jag. Att vi skulle räkna ut hur gamla vi skulle vara då. 
32 år.
Då kändes det ännu mer avlägset. Äldre än vad min pappa var. Så gammal kunde man liksom inte bli.

Det har nu gått många år sedan vi fick uppleva skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal.
Då i slutet av 1999 bodde jag i USA och jag hade dagarna innan helgerna kommit hem för att fira jul med min familj. Jag hade tillbringat några dagar i Las Vegas och på min mellanlandning i Memphis minns jag hur jag övervägde mina alternativ. Om jag skulle ta det där planet till Göteborg, eller om jag helt enkelt skulle hoppa på ett plan till någon annan plats. En ny plats för Tommy att börja om på.
Om det nu var Millenium eller något helt annat som hade försatt  mig i just den där situationen av rastlöshet och uppbrott låter jag var osagt. 
Det var för mig en brytningstid och det där nyåret firade jag i Högsäter. Jag valde att ta planet till Göteborg tillsynes. Världen fick vänta.
Där och då försökte jag konfrontera och ställa till rätta. Visa att jag faktiskt kunde göra allt det där som krävdes av mig och till och med flytta tillbaka till Sverige igen.
Men förhandlingarna strandade, eller kanske mer bokstavligt; Det kraschade och jag visste då att jag inte hade någon framtid här.
Års-skiften kan ha en konstig påverkan på oss.
Ett par dagar senare satt jag på planet tillbaka till Georgia och jag visste med säkerhet att jag aldrig skulle tillbaka hem till Sverige igen.

Man kan räkna timmarna nu om man vill. Så nära är det. Och jag befinner mig i Dalsland och tillsynes i Sverige. Saker blir liksom som de blir.
Jag tar en bild på mig själv och studerar de där årsringarna jag bär. Att ta ta kort på sig själv är det ultimata tidsdokumentet. Man tror att man inte ändrar sig ett dugg...jösses!

Det är nära nu. Ännu ett år är på väg bort.