Upprörda känslor så här i slutet av året

Jag har under dagen sett de två delarna av SVTs dokumentärsserie om Ulf Lundell och det har jag gjort med intresse. En gång i tiden var jag antagligen det här landets största Lundell-fan.

Det har gett mig två tankeloopar så här efteråt.

Nummer 1.
Jag har alltid varit en flitig brevskrivare. För några år sedan när jag städade ur ett förråd hittade jag ett brev från 1991, som var adresserat Ulf Lundell. Det var en kopia. Av någon anledning hade jag tagit en sån.
Hursomhelst hade Ulf Lundell lyckats reta upp mig så pass att jag var tvungen att skriva ett brev till honom. Minns att jag skickade det till hans skivbolag. Det var den enda adressen jag hade.
Jag kan inte annat än att imponeras över mitt engagemang i frågor som berör mig och det slår mig att inte mycket har hänt sedan dess.
Dessutom var det skrivet på min gamla skrivmaskin...

Nummer 2.
Nästa tankeloop handlar om det raseri som min Facebook-vän Lasse Lindbom nu drabbats av och som nu känner sig nödg och tvungen att utbrista sin besvikelse över att varken han eller Kjell Andersson får vara med i ovan nämnda Ulf Lundell dokumentär. Detta genom ett facebookinlägg som snabbt fylls av kommentarer av det mindre trevliga slaget. Jag kan förstå besvikelsen och tycker att Lindbom har betytt en stor del i Lundells framgång, men jag blir åter så trött på den där uppblåsta attityden som han visar. Det där hävdelsebehovet som  likt varje gång när Strömstedt fått för mycket egencred för Tänd ett ljus, behöver kommentera syrligt.
Och där och då tröttnar jag och när gamla oförrätter kommer fram och alla tycks vara så fyllda av hat och besvikelse så här i slutet av året, undrar jag hur de känns för de här människorna just nu. Mår de så här dåligt anno 2020? Är de så fyllda av hat och besvikelse så det enda rätta är att dra ut i krig på Facebook?
Frågar ni mig så känns det som ett väldigt dåligt sätt att avsluta ett redan ganska tråkigt år på.

Året 1991 när jag skrev mitt brev till Ulf Lundell var jag 23 år gammal. Undrar om en 23 årig Tommy hade skrivit ett brev till Lasse Lindbom? Antagligen och jag sitter just nu och funderar på vad det skulle stå i det. Vad jag skulle skrivit i mitt brev idag som en medelålders grinig gubbe tänker jag inte bjuda på här, men jag tror att den unga versionen av mig själv hade uppmanat till frid och en önskan om en lugn avslutning på ett annars så stressande år.
Vi behöver inte det där krigandet i ett år fyllt av pandemi. Vi behöver komma samman, förena oss mot det mörka otäcka.
Vi behöver komma till sans och ro nu!

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln