Den där stunden som driver dig vidare

Ibland behövs ingen musik.
Ibland är tystnaden det enda vapnet mot en upprorisk hjärnmobb. 
57 bpm. Så nära som jag kan komma ett totalt standbyläge.
Jag känner igen. Känner min puls. Den är långsam, men tydlig. Min absolut bästa egenskap - att jag kan ställa om och "plocka ner".

En tidig morgon vid en sjö för mycket länge sedan, bestämde jag mig för allt detta. Allt det här som jag blev och det som det påverkade. Ibland, men inte ofta, tar man de där avgörande besluten som ändrar totalt allting i sitt liv. För min del handlade det om att bli vuxen. Att bli en vuxen människa i en vuxen kropp. Leva ett strukturerat vuxenliv. Jag bodde precis just bredvid den där sjön som är på fotot och just den där morgonen såg himlen ut precis så där. Jag minns att jag tog det som ett tecken. Ett tecken på att detta inte var en vanlig morgon, utan en avgörande morgon. Därefter skulle inget bli sig likt.
Jag är tacksam för det idag, även om det finns stunder då jag i all svaghet romantiserar det förgångna och ofta destruktiva.

För några veckor sedan på väg till jobbet fick återigen den där himlen mig att stanna till. Med skrikande bromsar sladdade jag till på vägen, gjorde en kraftig vänstersväng och stannade. Det var en magnifik morgon. Precis en sån där morgon som jag minns från det förgångna. Det var blött i gräset, men jag satte mig ner ändå och tittade ut mot sjön, medan vätan trängde genom mina byxor och tillslut fuktade min hud. Ibland är minnena starkare än förnuftet. För vissa saker är så viktiga att de inte får gå en förbi. Glöm allt det där som man måste. Det där omöjliga tidschemat som gör dig sjuk. Ibland måste man bara i all stillhet konfronteras med allt det där som påminner en om allt det viktiga i sitt korta liv. Det är den där stunden som driver dig vidare.