Det som tar mig genom natten

Riktig Vinter nu. kalla morgnar och ibland frost. Ibland regnar det och personifierar årstiden på ett stereotypt sätt på den svenska västkusten. Andra dagar kan det vara strålande sol på en molnfri himmel, Runt nollan och så njutbart att man inte alls tänker på att man dagen innan förklarade att man "hatade vintern". Så där går det på, dagen, dagarna, livet.

Det här livet som ibland känns så otröstligt svårt och jobbigt när man tittar sig om och tar in skeenden. Tänkte aldrig på det förr. Grymhet var grymhet och orättvisor var orättvisor. Inte mer än så. Nu är det bara tyngd. Som en överfylld hårddisk med slut på lagringsyta. Allt kan bara gå sönder nu. Explodera - eller dö sakta.

Jag lyssnar på Lucinda Williams. Det är en sån där period.
Januari och Lucinda passar bra ihop. Det där starka vemodet, den raspiga rösten och allt där som Amy Winehouse aldrig fick bli (men som hon säkert kunde blivit och kanske mer därtill)
Så skört, men samtidigt så starkt och på riktigt, att man inte kan låta bli att följa med in i det dunkla osäkra. I don't know how youŕe livin' är på riktig och hade med sin "outade "gitarr passat in väl på Niel Youngs platta "Are you passionate". Man kan nästan höra Lucinda svara med en viskning "yes".
Hade varit intressant att låta Youngs "Old black"  -  Sin brutalt misshandlade gitarrbest med sitt legendariska gryniga distade ljud förena sig med härligheten. Ett fullbordat musikalisk samlag av högsta kvalité. 

Lyssnar på Neil Young sedan. Något som tar mig genom natten. Vill höra på den där Gibson Les Paul Goldtop 1953 års modell på klassiker som Cinnamon Girl, Down By The River och Hey Hey, My My (into The Black).
Stabilisering.
Vintern rusar genom mitt rum och skeenden försvinner utan varken reflektion eller kommentarer