En bön

Natten kommer smygande inpå.
Idag har det varit riktigt vintrigt.
Jag känner mörkret som är här för att stanna ett tag till. Men igår var det vackert och soligt.
Det var en fin dag i början av januari, en sån där januaridag man inte vill skall ta slut. 

Min poäng med det här inlägget är att ibland är det sol och ibland är det regn och ibland är jag så förbannat trött på allting. Men jag har det bra. Jag är frisk, trots mina krämpor jag i bland klagar över. Jag har ett jobb jag trivs med, jag har fina människor omkring mig och jag har ynnesten att göra precis det som jag vill och  som faller mig på. 
Jag vet att alla inte har det så. Detta tänker jag på i kväll när jag sitter vid fönstret och stirrar ut mot mörker. 
Jag tänker på dem som har det svårt att sova i natt för att de är rädda, för att de inte har ett hem att sova i. Jag tänker på de som är rädda för att de är sjuka, de som sliter med maror både dag som natt och fruktar att det inte skall finnas någon morgondag. Jag ber om förbarmande och torkade kinder. Jag ber om mänsklig värme. Jag ber att ljuset åter skall få komma till dessa människor och att de också skall kunna önska att den där januariberdagen aldrig skall ta slut.