Mina minnen

Under ett decenium bodde jag i en röd stuga omslukad av skogen och en sjö. Det var en minnesvärd tid med mycket roligheter på kontot.
Det var nittiotal och hela livet - mitt liv var en fest. Jag spelade gitarr och sjöng och skrev en väldigt massa sånger och poesi. Jag läste hyllmeters med böcker och lyssnade på vinyl, drack på tok för mycket öl och vin och när fredagen kom, fylldes den lilla stugan med vänner och med fest.  
Och trots att det finns så mycket destruktivt i det livet jag levde då och att en del sorger sitter kvar i de där väggarna, finns det minnen jag gärna har kvar.

Minnen tränger sig på. Jag har nog t ex inte lyssnat på Lemarc sedan jag flyttade där ifrån. Något som gjordes mycket då.
Eller en gång minns jag att jag gjorde det...
En gång när Eric var liten spelade jag av nostalgiska skäl Lemarc i bilen. Det var jag och han.
.Jag sjöng med i  "senast jag såg änglarna" och min son tittade på mig konstigt och frågade vad vi lyssnade på. Jag förklarade och min son siatt tyst och lyssnade på mig, lyssnade på musiken som fyllt kupén i bilen.
När sången var slut och det blir tyst sa han; "Det här var den sämsta skiten jag någonsin hört". Jag minns att jag tittade på honom, men sa inget.
Var tacksam för att han lät mig lyssna ostört, men det sa jag förstås inte. Han förstod inte då vad jag kände.
Han var inte bekant med min historia, än mindre svårigheten och utmaningen av att vara vuxen.

Ibland kommer minnena över än så där. Ibland måste man få det ur sig. Jag tänker på alla vänner som var med på den där tiden. Som var där. De som förstår..
Det är en dag i veckan och minst sagt väldigt NU. Det är en snabb titt i backspegeln igen, innan det är dags att ta tag i dagens bestyr.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln